Vänner är..

..en del av oss. Det är därför man inte känner sig hel längre när man helt plötsligt förlorar en..

Den senaste fyra åren har jag förlorat många vänner, både genom flytten till Forshaga, flytten från Forshaga osv. Det är svårt att hålla kvar vid alla men ibland blir man bara ledsen när det känns som att man själv håller sig hårt fast medans motparten släpper. Jag trodde att jag hade hittat vänner, riktiga vänner men ibland måste man bara ge upp, sluta vara naiv och tänka på sig själv.

Jag hade jättesvårt att hitta bra vänner när jag var yngre. Blev ofta utnyttjad och utanför, har dessutom haft en rad av sämre pojkvänner som förstört mycket när det gäller självkänsla och självförtroende. Men dom smärtorna slår aldrig smärtan av att bli lämnad utanför av dom du trodde var dina vänner.

När jag flyttade till Forshaga hade jag ett hårt yttre för att inte visa min egentliga veka/svaga insida. Efter ett tag lättade fasaden och jag började lita på mina vänner, påriktigt. Det var det viktigaste jag gjort. Jag tror den första personen jag verkligen "la mitt liv i händerna på" var Rikard. Rikard vet allt. Men i Forshaga hittade jag många andra otroligt viktiga vänner också.. Som aldrig kommer försvinna. Vänner som vet vem jag är och älskar mig för den jag är. Något som vännerna i Sollefteå aldrig fick en chans att göra.. Har bara en vän i Sollefteå som verkligen känner mig, och då växte jag ändå upp där..

Under tiden jag lärde mig lita på folk blev jag lite naiv - från helt stängd till helt öppen. Jag berättar gärna vad jag varit med om och är nuförtiden en, i mina ögon, öppen person. Men.. Jag kan ha svårt att läsa av en person. När jag slänger ur mig mina superlativ i blogginlägg, facebook-uppdateringar osv så ÄR jag ÄRLIG. Jag är jätteglad, jättearg osv. Säger jag att jag önskar dig lycka till så gör jag verkligen de! Säger jag att jag saknar dig så gör jag de! Jag kan lätt få andra att också bli så "taggade" och entusiastska men.. Det rinner av vissa efter ett tag. Det rinner inte av mig. Att planera något och försöka planera något kul ihop betyder massor för mig om det så är en promenad, en flytt, en shoppingtur, ett jättestort projekt - och om det sen då rinner ut i sanden så jag har lagt hjärta och skäl i att få till det så bra som möjligt.. Det suger.

Jag är en konstig människa, men jag älskar att inspirera och motivera men också att bli inspirerad och motiverad! Att lägga massa energi i något och sen inte få ett piss tillbaka är sjukt jobbigt. Ingen nyhet för någon. Jag verkligen älskar att hjälpa folk, älskar! Och det enda jag kan säga mig vara duktig på är hund, så när jag lär ut hund så är jag som lyckligast! Helt klart.. (Är såklart otroligt lycklig i händerna på min fantastiska kille också men ni förstår vad jag menar).

Att vara naiv och glad är inte alltid något positivt. Not at all.. Ibland hatar jag att jag säger vad jag tycker om folk eller säger vad jag tycker. Känns som att det vore lättare om ingen visste hur mycket jag tyckte om dom, ville någonstans eller ville göra. Jag tror inte att folk vill göra någon illa men då vet dom i alla fall inte hon mycket dom skadat. Eller hur ledsen jag blir.. Jag ser det som att det är JAG som varit för på eller för naiv.

Hur vet man vem man ska lita på?
Och hur vet man att man står på samma plan?

Aja, dagens "att-klura-på". Nu ska jag svida om och köra snabbt till Sundsvalls BK för att kolla på fina Molars-hundar (kennelläger) och träna mina egna odågor (hoppas vi får sno en av de fem planerna)! Sen blir det hem och lämna doggsen och brumma vidare till Scandic för middag och .. typ hockey med grabbarna :) Härligt att bara umgås! Hoppas bara jag får en syl i vädret under dom typ två timmarna sport, haha! Ha de gott!

Ps. I miss you like crazy.. Ds.

/Tinan

/Tinan