Vad väntar vi på?

Vi strävar alltid mot det perfekta. Ska vi köpa hus måste det vara det perfekta läget, det perfekta huset och det perfekta tillfället - En röd villa, lagomt långt från stan, nära till skog och vatten osv. Ska vi skaffa barn måste vi ha de si och så och allt ska vara så otroligt perfekt - Båda föräldrarna måste vara jättekära, man måste helst ha hus och en stabil inkomst. Ska vi skaffa hund måste det vara den perfekta kombinationen och det perfekta tillfället - då i inte jobbar och baaara kan vara hemma med valpen.. typ. Alltid så måste allt vara så himla perfekt. Även fast vi är väl medvetna om att det perfekta huset kan brinna ner, få fuktskador eller något annat oväntat. Och att man kanske inte blir gravid bara för att man bestämt sig för att man vill bli. Och att den perfekta valpen med perfekta föräldrar med 1or på skotten och A på höfterna kanske ändå blir skottberörd eller får grava höftledsfel..

Jag tror på att följa hjärtat. Att våga chansa och göra något galet. Det finns inga garantier i vilket fall som helst. Den som aldrig kastar tärningen slår aldrig en sexa.

Det är självklart att man vill skaffa sig bra odds. Självklart.. Skulle aldrig kasta mig rakt ut till slumpen när det gäller husköp, barn eller hundköp! Men ibland så tror jag vi blir blinda. Så fort vi hör att unga människor köpt ett dyrt hus, skaffat barn eller som min skaffar många hundar så ser alla chockade ut och ojar sig över hur jobbigt det måste bara, och pratar med en men samma ton i rösten som när jag var 5 år och ville ha min egna hund. "Nämen hua, hur skaaa de gååå? Ska ni verkligen binda upp er sådär? Det är ju nu ni ska leva livet, resa och träna hund!" Men.. Jag blir arg. Arg! Vi har det bra! Våra hundar mår bra, vi mår bra och vi lever det liv vi alltid drömt om. Och.. Binda upp sig? Hundarna är vår familj. Vi binder inte upp oss, vi blir en större familj. OCH vi lever livet. Vi vill inte resa till Ibiza och supa ner oss.. Reser vi så är det till VM och skulle vi vilja åka utomlands bara för att sola och ha det skönt så lovar jag och svär att jag hittar hundvakt på en timme.

Jag har flera kompisar som skaffat barn innan 21 och det har gått hur bra som helst. Jag säger inte att det går bra för alla men det går definitivt inte bra för alla över 25 heller. Jag blir less när jag hör vad folk slänger ur sig och säger när dom hör att någon ung flicka blivit gravid. Vad är det som gör att vi måste lägga oss i? Det handlar ju garanterat inte om att vi vill hjälpa och stötta? För då gör man inte så. Men att skapa oro hos individen måste ju vara målet. För skulle vi verkligen vilja hjälpa så skulle vi väll stötta personen i situationen - har vi väl köpt ett hus, blivit gravid/fött ett barn/skaffat en hund så är det ju den vägen personen vill gå? Vi styr över vår kropp, våra pengar och vår vilja. Tro nu inte att jag tycker det är het okej att 16åriga tjejer blir gravida och behåller barnet och förlorar en viktig del av tiden som ungdom. Men ja.. Ni förstår vad jag menar hoppas jag..

På pappret är du vuxen när du är 18. Riktigt vuxen när du är 20. Men när är du vuxen vuxen? Folk tror ju tex fortfarande att jag inte kan ta hand om 5 hundar, min pojkvän och vårt hus? Hur gammal måste jag vara för att det ska vara okej att köpa ett hus? Skaffa barn? Ha så många hundar jag vill? UTAN att någon ska lägga näsan i blöt och störa sig på hur jag lever? När är det okej att sköta sitt och klara av att leva sitt eget liv?

Eller är det bara den svenska mentaliteten som gör oss så ojiga? Sucks to be one of them iaf! Jag vet att en normal människa vill om den kan och kan lösa situationerna den sätter sig i. PUNKT.

Är glad att jag inte lyssnar på alla negativa och lever mitt underbara liv ihop med världens bästa kille och våra tre (2013 fem) pälsade små barn!

/Tinan