Spår á la Tinan

Nu har ju spårsäsongen fått sig en rejäl svacka då det ligger snö över fält och skog, MEN det ger ju tid för analysering och planering!

Ninja har ju aldrig riktigt gilla de där med spår.. Luftburen vittring var det vi började med och det gick fort (eftersom vi körde mycket sök). Så långsamma spår blev ju automatiskt skittråkigt.. Och med lite kunskap inom just detta så gjorde jag inte alls det bästa av situationen - Tyckte också det blev tråkigt och tappade all motivation. Men när vi började spåra i skolan började det ändå gå bättre. hon tyckte fortfarande linor, halsband, selar, koppel och ALLT var jätteäckligt att ha på sig när vi spårade. Jag ville heller inte frispåra med henne eftersom inte riktigt fatta vad hon skulle göra och inte var speciellt intresserad. Blev liksom bara att hon klev av spåret och undrade hur länge jag skulle vänta innan hon gick tillbaka. Hon förstod inte och nej.. Inget funkade. Hittills hade vi lagt godisspår och rena personspår med belöning i slutet på fält.
Efter några fler godisspår och NOLL förväntan från min sida så gick det faktiskt framåt och hon kunde gå ett appell spår utan problem (såg fortfarande lite äcklad ut av utrustningen meeen). Sen helt plötsligt bara struntade hon i spåren. Gick av började pyssla med annat. DÅ, gjorde jag något dumt. Jag blev irriterad. Jag såg det då som att hon sket i spåren - Vilket jag ju egentligen visste att hon inte gjorde.. Detta fastnade hos Ninja - En besviken matte! Efter det slutade jag spåra..

Vi tog ett uppehåll på drygt ett halvår. Under det halvåret så tränade vi mycket skydd, drag och vilade även en hel del. Hon har växt otroligt som hund och individ. Hon tar för sig mer och vågar ta plats, men framförallt så vågar hon testa mer. Förr var hon mer "Nej men nu förstår jag inte, jag pussar bort det här konstiga". Nu har vi dragit igång träningen igen, och det går SKITBRA.

Jag har lagt godisspår med godis i allt från vart tredje till vart femtonde steg. Jag vill inte att hon ska vänja sig eller veta när godisarna kommer, tillslut ska dom ju inte komma alls. Och jag gillar inte att göra det för lätt. Jag vill utnyttja hunden förmoga (därför lägger jag inte i vaaarje steg osv osv..) Dessutom så ligger det vid varje apport en dosa med godis. På så vis kommer apporterna in i spåret och Ninja får bekräftelse på att hon gör rätt och en liten paus. (Apporterna tränar jag annars också via pinnstigar.) Detta har funkat kanon. Ninja är ju ganska godistokig så att jag började med att bara stå tyst och låta henne mumsa fram i spåret. Nu blir hon lite taggad och peppad om jag berömmer och klappar henne, vilket tidigare gjorde henne stissig och virrig. Känns super. Och lyckan när hon kommer fram till dosorna är oslagbar <3 Älskar dig min lilla pärla. Nu har vi börjar vår träning i skog. Det är ju trotts allt en svenskbrukshund jag har ;) Men ärligt, det känns så sjukt mycket lättare att träna grunder på fält.


Tänken är att spårningen ska vara så pass bra att vi i vår ska kunna tävla en appell och i sommar/höst en lägre! Håller tummarna för det! Snart ska vi lägga mer energi på påsläppen med (man blir ju IPO-skadad och bara använder flaggor(*host* KONOR *host*) och gör IPO-påsläpp..).

Är i alla fall grymt stolt över att jag har skärpt till mig och att vi hittat tillbaka till spårglädjen!

Du är min min bästa vän.

Tävlingssäsongen drar snart igång och jag håller tummarna för en toppen säsong! Appelltävlingen ska betalas in så fort pengarna ramla in! .. Och nu kom jag på att BUDFÖRING är ett moment.. som man kanske borde träna på! Aja, det hinner vi! ;) Det handlar ju bara om att springa typ och det kan hon ju!

Som ni kanske märker så är humöret något bättre.. Får lite dåligt samvete när jag skriver världens deppigaste inlägg! Så efter ett samtal med mamma så är humöret påväg upp! Puss och kram på bästa mamma!

/Tinan