Om oss i flocken

lördag 14 april 2012

Man tror man känner någon

Idag var ännu en pissdag.. PISS PISS PISS. Klev upp alldeles för tidigt och har under hela dagen haft en orolig känsla i magen.. Kommer hem och inser att toan läcker, försöker i panik lösa problemet och tar ut all skit på Rikard. Rikard sköter allt händigt i huset och har därför hand om skruvmejslar osv. Men som av en slump så fanns INGET där det skulle och han visste då inte så paniken sprang  kroppen så arg arg arg blev jag eftersom han inte gjorde något för att underlätta situationen.. Aja, hur som helst de löste sig.. Men det var väl där proppen gick ur.. Arg och ledsen marscherade jag runt i huset med tårar i ögonen och försökte ta reda på varför..


Kom fram till. 
Jag gör alltid mitt bästa, ja det göra jag! Men jag tänker inte alltid igenom det jag gör så väl innan, när viljan att göra någon annan nöjd är för stor. Jag hinner inte med. Jag skulle göra allt för mina vänner, verkligen.. Men har för många gånger fått en smäll rätt i ansiktet för att jag varit för naiv. För naiv för mitt eget bästa. Jag har såklart några vänner som jag vet att jag kan lite på till fullo men jag blir så otroligt ledsen när man tror på någon stenhårt, blir glad för personens skull och hjälper med ditt och datt och personen i fråga lovar saker och vi ska göra de och vi ska göra de men INGET händer.. Tillslut måste man inse att personen i fråga inte tycker att jag betyder lika mycket honom/henne som personen gör för mig.. Jag kan tycka att det är lite jobbigt att värdera någon så himla högt, men för den personen är jag, tja, bara en vän som vilken som helst. Man känner sig som en stalker när man hör av sig och som en pratkvarn när man vill vara trevlig..

Nog för att jag tror.. Jag tror att det är lite Forshaga-abstinens. I Forshaga fanns det alltid någon som kunde ta en promenad, bara se på film, bara finnas och vara en vän. Här är det så annorlunda. Jag känner mig otroligt ensam och på egen hand.. Rikard och jag jobbar mest om varann och det är svårt att få alla scheman att matcha.. Hundarna finns alltid men inte tryggheten på Ghettot i Forshaga.. Även om jag var hemma visste jag att det fanns 100 ungdommar på en radie av 50m..
Just nu känner jag mig lite desperat efter socialt umgänge.. Men samtidigt vill jag inte bara umgås med vem som hellst, inte sånt umgås.. Umgås med människor jag delar något med, har en relation med och känner. Jag saknar närheten av vänner och jag saknar mina tjejiga tjejkompisar.. Jag har inte varit på en krog, en fest eller ens haft en mysig tjejkväll sen innan studenten. Nått måste hända alltså..
Mitt dåliga humör och mitt naiva beteende som leder till ledsna miner, gör att jag beter mig illa mot nära och kära och så får man inte göra.. Familjen går före allt.

Den viktigaste personen på jorden after all är Rikard. Det finns ingen annan som känner mig som honom, ingen som förstår mig bättre.. Naturligtvis så är det all den bra energin som jag delar ut till personer som "inte förtjänar den" ska jag ju ge till min bästa lilla familj. Finns det något jag ångrar så är det alla dumma och elaka saker jag sagt till dom som verkligen bryr sig.. Min familj.. I min familj ingår, Rikard, mamma och pappa och några Forshagaprinsessor. Men min familj, MIN FAMILJ är Rikard. Älskar min absolut bästa vän och andra hälft.

Du är min största Idol.

När jag vill få ur mig frustrationer som denna så är det hundarna som ställer upp som medicin. En promenad med stjärnorna ta bort de mesta av skiten som ligger och kokar inombords.. Vad skulle vi gjort utan vovvarna?

Känner mig otroligt förvirrad just idag.. Säkert en tillfällig grej som är borta imorgon, men klart det är jobbigt att helt plötsligt inte vet vem man kan lite på, vem som är ens är en vän.. Vad är en vän? Jag kanske visst kan lita på alla mina vänner bara att det inte alltid blir som man tänkt sig.. Men, jag ljuger inte. Jag vill, vill, vill och jag menar allvar. Vänner är obiologiska systrar och bröder. Mina vänner är min familj. Jag älskar min familj.

Ett låångt och vimsigt inlägg från en mycket deppig och förvirrad tjej.. Medicinen idag blir hundmys popcorn, grönsaksdipp och trocca. Imorgon blire monterjobb för Eukanuba, glada miner!
/Tinan

11 kommentarer:

  1. Förstår hur du mår...har man bott på internat så är det jobbigt å man känner sig ensam ibland. Tyckte själv att det var skitjobbigt i fler år efter mina 3 internat år.
    Men livet är upp å ner ibland å man ska inte lägga för mycket tid på att det är skit ibland...det går över å kommer att komma tillbaka ibland...men ibland får man bara gilla läget...fast känns ännu svårarare då dom man håller kär hamnar mitt i skottlinjen...
    Kram...

    SvaraRadera
  2. Har också bott på internat. Den tiden är något som man saknade i flera år efteråt, även än idag kan den tiden komma över mig :-) man får inte samma kompisandan efteråt som man hade under internattiden, det blir på ett annat vis....

    SvaraRadera
  3. Lilla älskling, det finns nåt gammalt talesett som lyder"den man älskar den agar man" förklara bara för vederbörande (Rikard) att han e bäst. rätt ofta, så klarar han nog av dig.
    Jag å mamma e nog ganska tåliga för vi älskar dig mer än allt.
    Puss puss
    /pappa

    SvaraRadera
  4. I know the feeling damen! Kram på dig underbara du! <3

    SvaraRadera
  5. Kramar i massor <3. Synd att du bor så långt ifrån.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är otroligt synd! Du är en inspirationskälla utan dess like! Tur det finns bloggar iaf ;)

      Radera
  6. Jaa, synd att vi bort så långt ifrån varandra! Hade varit kul att träna tillsammans! :D

    www.laekenois.wordpress.com

    SvaraRadera