Om oss i flocken

söndag 29 juli 2012

Bump in the road

Är i enormt behov av motivation och energi.. Snälla nån bara kasta det på mig! Vad gör ni när motivatinen är bortblåst och ork och lust sviker en? 
Driver ett eget företag - ett trim, tar hand om mina 5 hundar, min pojkvän och vårt hus på 65kvadrat! Jag utövar fem oilka hundsporter och tävlar i alla - med mina två tävlingshundar. 

Folk säger att dom inte förstår hur jag orkar.. Jag har aldrig förstått vad dom menar. Nu gör jag det. Men.. Jag kan inte sluta och jag MÅSTE lära mig att ta hand om mig själv och min kropp innan nått dåligt hinner före. 

Just nu känns det som att jag drar har alla bollar i luften - så väl mina, som andras och delade bollar. Jag springer och springer mot någon form av mål och kom fan ingen stans känns det som? 
Hundarna räddar mig.. Verkligen. 

Det känns som att jag aldrig når hela vägen, jag är aldrig DÄR. Jag lyckas aldrig helt och hållet. Jobbar som fan men för vem? Jag vill lyckas, jag vill. 

I Forshaga på skolan så mådde jag så jävla bra när jag fick inspirera och lära ut i träningsgrupperna! Jag hade en träningsgrupp som verkligen såg upp till mig och trodde på mig, en grupp som lät mig veta att jag var duktig och viktig. Jag saknar verkligen lärarrollen och att hålla kurs. Jag saknar hundidioter som vill åt samma håll som mig och som brinner för hunderiet. 
Många kanske tror att jag är beroende av någon form av beröm eller kräver bekräftelse.. Men när man jobbar i snart 1 år utan någon vidare lön för att man gör det man brinner för.. och ändå aldrig verkar nå enda fram.. Så känns livet rätt hopplöst. Jag VET, att starta eget är ingen lek men det är inte det jag säger.. Jag säger bara att jag saknar en grupp människor som kan ge ärlig kritik och som vill att andra som förstå hur bra någon annan verkligen är.

I draggruppen på akademin så peppade alla alla. Alla hade olika förutsättningar och erfarenhet men någon mobbig eller utfrysning skedde aldrig! Och då var vi ändå över 30 stycken.. Jag saknar den genuina kärleken till varann och att kunna vara glad för någon annans skull! Att alltid hjälpas åt och att alltid pusha och hjälpa varann. 

Snälla ge mig inspiration.. Eller måste jag återvända till ForshagaAkademin..? Det kan ju inte vara enda stället för positivförsärkning för människa? Eller enda ställe för genomgoa människor? 

Jag kanske behöver höra att jag är duktig eller att jag är bra.. Men vem fan gör inte de? Ärligt.

Eller?

10 kommentarer:

  1. När jag tappar fokus eller motivationen så brukar jag gå in på hemsidor eller bloggar som handlar om de sporter jag sysslar med. Att kolla på bilder från träning, tävling eller bara underbar fjällkörning brukar pigga upp humöret! Som sista utväg är långpromenader eller längre cykelturer med hundarna, att bara gå och filosofera kan vara nyttigt ibland :)

    Hoppas du återfår motivationen snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipsen kära du - Will do! Det är tur man har hunderiet!

      Radera
  2. Håller med om att bekräftelse är fint att få, men först och främst måste man var nöjd själv. Det spelar ingen roll vad man gör, eller hur man gör det. Det finns alltid de som tycker tvärtom och gärna påpekar det. Av någon anledning så verkar det vara lättare för folk att klanka ner, än att peppa. Hang in there!

    Har oxå haft tusen järn i elden detta året och för några veckor sedan tröt åtminstone lydnadsenergin. Mitt tips är att vila och återuppta när det känns kul igen. Finns inget bra av att träna omotiverad, varken för dig eller hundarna.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid lika klok.. Måste verkligen göra något åt mig själv!
      Tack <3

      Radera
  3. Jag tycker nog att det är ganska viktigt att få positiv feedback, pepping och beröm ibland, det är klart man måste få lite bekräftelse av ett eller annat slag! :) Jag tror inte att NÅGON orkar gå hur länge som helst utan det, även om det är få som vill prata om det.
    Däremot känns det som att du kanske har lite väl höga krav på dig själv..? Men eftersom jag inte känner dig kan jag eg inte uttala mig - baserat på det du skrev här, fick jag den uppfattningen bara.
    Jag älskar att titta på dina sidor här och läsa. Den är bra och inspirerande!
    Jag inser också att det aldrig kommer att spela någon roll hur gärna jag vill, jag skulle ändå aldrig komma i närheten av dina prestationer tillsammans med hundarna: jag lider av prestationsångest, och låter hellre bli att göra saker, än riskera att göra det bara halvdant eller medelmåttigt. Jag behöver alltid vara bäst eller som sämst "bland de bästa", och min rädsla för att inte vara det, får mig att hellre låta bli.
    Jag vill så mycket, önskar så mycket, planerar så mycket - och drar mig oftast ur i sista sekunden. Efteråt blir jag grymt besviken på mig själv.

    Jag vet att det inte hjälper eller peppar dig för fem öre, men sett från MIN synvinkel: försök att känna dig lyckligt lottad, se på allt du åstadkommit, minns att det sitter folk här och tycker att du är rena stjärnan och som använder dig - din blogg - som inspirationskälla.
    Och se till att vara lite rädd om dig själv! :)

    //Jeanette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har också prestationsångest men har nog vänt på de lite. Jag anser att man måste träna på att tävla också och ser inte själva TÄVLINGEN som den stora grejen - det handlar om att hitta en känsla.
      Självklart har jag för höga krav på mig själv.. Dags att göra något åt detta.. Vi är bara människor!
      Tack!

      Radera
  4. Jag tycker du verkar vara underbart ödmjuk och duktig. Jag följer din blogg och är så imponerad av din träning med alla era hundar:) Det finns alltid folk som är avundsjuka, framförallt när man är duktig. En del av har svårt att glädjas åt andras lycka precis som du själv beskriver. Det är lätt att säga att "bry dig inte" men det gör man ju ändå.

    Jag har iallafall dig som förebild till min kommande träning med min framtida valp!:)LYCKA TILL och glöm inte att du är värdefull;)

    // Imponerad

    SvaraRadera