Kris

Med jämna mellanrum får jag dagar som denna. Ångest, ångest och åter ångest. Noll ork i kroppen och inget bli egentligen gjort.. Hatar dom här dagarna, hatar dom! Påväg mot något bättre och jag räknar ner dagarna.

Vuxna, erfarna människor säger alltid till mig att "Du kommer komma långt", "Du har Det", "Du är unik och de kommer ta dig långt" och "Du kan bli precis vad du vill, du har viljan" bla bla bla bla bla.. Jag blir jätteglad och jättesmickrad, men tålamod är fanimig inte min bästa vän.. Jag vet vad jag sitter på för kompetens, jag vet vad jag vill, jag vet vart jag vill men hur sjutton ska jag kunna ta mig dit? Va? Jag ser inget ljus i någon jävla tunnel, jag ser inte målet över huvudtaget och jag förståååår inte hur JAG ska kunna fixa detta? Jag vet ju knappt ens vart jag ska.. Jo, egentligen vet jag men nä..

Under tiden i Forshaga, framför allt årskurs tre, eller bara årskurs tre, så blev jag en förebild för många! Fick sms, mail, meddelanden på facebook och fick veta otroligt mycket under sista veckan på skolan. Att vara en förebild för yngre personer gör mig otroligt stolt men jag har grymt svårt att förstå varför.
Jag tror att jag är medveten om vikten av det jag gjort i livet. Gjort för andra. För själv känner jag inte att jag är mer speciell än någon annan..?  Jag startade en träningsgrupp i drag och på vår sista träning så grät alla floder i närmare 30 minuter.. 20 tjejer på en cykelbana i Värmland. Jag vet varför jag grät. Så många tjejer kom mig så himla nära och får fortfarande glada sms när dom lyckas med något dom kämpat för och blir som en liten hönsmamma och kan gråta av lycka för deras skull! Dom kommer ALLTID att vara med mig, ALLTID. Jag vill hjälpa andra, jag vill stötta och supporta och jag gör det så ofta jag bara kan! Jag älskar det. Jag vill vara en bra förebild, jag vill verkligen de. Att få inspirera någon annan är det absolut bästa som finns.

Kanske blev det som det blev när min stora förebild visade sig vara någon helt annan än jag trodde.. Vem vet.. Jag tror också att det gjort att jag är rädd att dom som ser upp till mig och mina vänner ska bli besviken på mig. För eftersom jag inte vet varför dom ser upp till mig vet jag häller inte vad jag ska göra för att inte göra någon besviken. Men eftersom jag inte vet så kan det ju inte vara något som inte är medveten om och därför inget jag bör oroa mig över så jag kan bara tuta och köra. Men, när någon du verkligen ser upp till försvinner från den positionen är den positionen tom. Och det du så länge kämpat för kanske inte får samma pris.. Så blev det för mig. Mitt stora mål för ett och ett halvt år sen är långt ifrån samma nu som de var då. Nu har jag nya förebilder.

Det är svårt att förstå varför andra ser upp till dig och tror på dig när du inte ser upp till och tror på dig själv. Något som alla har hört.. But it's true..

Jag hoppas verkligen att november kan leda till något bra, något bättre. Väntar på tre besked och förhoppningsvis kan detta hjälpa mig att komma på banan igen efter en minst sagt struligt vuxen-år..

Ja hörni, livet suger ibland.. Har gått en riktigt lång skogspromenad med alla hundarna idag, ätit lunch med favorit-Zandra och sen tagit en lång dusch och mys med hundarna.. Snart ska jag kliva upp och göra middag till Rikard. Dags att andas in, andas ut, tänka på allt som är bra och att jag trotts denna förbannade skit är otroligt lyckligt lottad här i världen. Från och med 18:00 måste jag skärpa till mig, punk. Ingen mår bättre av att sura men ibland måste man få vara lite deppig, så är det bara.

.. Läser alltid igenom mina blogginlägget innan jag lägger upp inlägget.. Känner att min självkänsla tagit en rejäl törn.. Personlighetskris.se.Tur man har en förstående omgivning och jordens bästa familj. Vet att jag är påväg åt rätt håll, tro mig, jag har tagit ett stort steg för att ta mig ur skiten och jag HOPPAS verkligen turen fortsätter vara på min sida (som det vart senaste tiden - förlovning, fina tävlingar och en hel bil). Håll tummarna! Ingen ska behöva må skit!

/Tinan