Om oss i flocken

söndag 4 november 2012

Ninja

LP1 - 169p, 177,5p, 188p (två prov utan förstapris)
LP2 - 174p, 168p, 163p (ett prov utan förstapris)
LP3 - 264p, 260,5p, 270,5p (tre prov utan förstapris)

Så ser våra föstapris-poäng ut!

Nu ska jag sätta mig och läsa regler för elitklass och försöka göra en plan! Herregud, detta känns så mäktigt! Ninja är min första lydnadshund och jag har drömt sen vår första tävling om när vi skulle stå här! Nu börjar "allvaret" och the real deal! Ska bli så otroligt spännande! Vi förtjänar en rejäl lydnadsvila nu.. Från juni 2011 hade vi ett rätt ordentligt upphåll ända fram till i somras. Vi flyttade, jag började jobba, startade företag, vi flyttade igen osv osv.. Men 4/6 fick vi vårt LP2 och hade anmält till fyra tävlingar till samma månad. WHY!? Säger jag bara.. Tävlingssugen. SÅ, blev LKL3-debut veckan efter LP2 och sen två dagars drygt en vecka efter de. Av dom tre tävlingarna knep vi ändå ett förstapris, helt otroligt! Hade sen ett större upphåll till eftersom jag skulle köra upp Moggie i IPO1 och det blev vääääldigt mycket fokus på henne + att allt fokus som blev blev på agilityn och dom tävlingarna! Så kom igång igen sen i September/Oktober och knep våra två andra förstapris + en kanonrolig tävling med gasad hund (dock just då lite för gasad, hehe).

Och förutom LP2, uppflytt till elit och LP3 så har vi debuterat i agilityn och kommit otroligt långt i den träningen! Vi har fått tävlingsrutin och otroligt mycket beröm även om vi inte riktigt fått allt att klaffa hela loppen! Vi är anmälda till vinterträning i inomhushallen och kommer därför att kunna träna agility 1 gång i veckan hela vintern fram till april i en varm hall med duktiga instruktörer! Känns skitbra! Dessutom har vi tävlat en otroligt fin appellspårtävling! Vi fick 291,5p av 320 möjliga, fick 10, 10 på spåret och vann klassen! Så ja, vårt år har varit helt underbart.

När Ninja kom till mig visade det sig att hon var allt jag inte vill. Låt mig förklara. Valde mellan kelpie och bc. Valde kelpie för att dom i mina ögon är lite mer sanasade, mindre ljudkänslighet, har "tassarna på jorden" och är lite "hårdare" - Detta är generellt och bara min egen uppfattning. Det är dessutom lättare att hitta en idivid med min "krav" i kelpievärlden än i bc-världen. MEN, Ninja är ljudkänslig, hade socialastressproblem som liten (blev helt hysteriskt glad och kunde inte hantera de) och var i min ögon rätt mesig. Sååå, många gånger har jag hört att "Hon är ingen lydnadshund, satsa på något annat" och ibland har jag också känt så, hon tyckte inte det var kul.. Hon ville att allt skulle gå fort. Samma i draget.. Första passen kände jag bara "Vafan? Vad är detta?" Hon klarade inte av att ha på sig selen, kunde inte gå i den, såg plågad ut heela tiden och tyckte att livet var frukstansvärt när vi skulle ut och springa. Tog inte ens med henne på träningarna ibland för jag blev bara irriterad. Men när vi började bli många i gruppen så glömde hon bort sig och blev taggade när alla andra blev och vi såg lite ljus i tunneln.
Hon var likadan i spåret. Selen var äcklig och hon kunde inte röra sig i den, tog bort den. Linan var äcklig, kunde inte spåra när hon hörde den, tog bort den. Halsband och koppel blev äckligt, gav upp.

Men med tiden så mognade hon och via skyddsträningen med Rikard så växte hon otroligt! Jag gav aldrig upp och jag jobbade utifrån henne som individ och fixade, trixade och pysslade hit och dit med allt och tillslu måste jag väll säga att hon ÄR inte samma hund som förut. Hon går bättre i draget än MÅNGA brukshundar och drar tills hon stupar, allt hon kan, trotts sin minimala storlek! Hon är otroligt duktig! Hon har fått växa mycket i draget och skyddet, fått ta för sig och fått ta oss framåt, fått vara ledaren!

Idag tycker hon att lydnad är kul, hon går med härlig attityd som JAG ser. Det är inte alla som förstår sig på Ninja och hennes uttryck, men jag gör det. Hon spårar kanonbra och är en GRYM spårhund! Vi var ju på kurs förrahelgen och gjorde en av dom bästa asfaltsdebuterna av alla hundar på kursen!

Jag trodde aldrig att hon skulle bli den otroliga tävlingshunden som hon är idag när hon var 1 år. Nu har vi hittat varann och vi har plockat fram de som min uppfödare alltid har vetat finns där.

Ögonen fylls av tårar när jag läser vad jag själv har skrivit.. Ninja har kört "in-your-face-stilen" mot många och bevisat för många att hon är tusen gånger bättre än vad hon är, för som sagt, hur många gånger har jag inte hört "Satsa på något annat, gör nått hon tycker är kul, hon kanske inte är en optimal tävlingshund".. Men.. Charmen är väll att ingen hund är den optimala tävlingshunden. Vi formar dom så gott vi kan och vi försöker hitta vårt sätt att lyckas - lyckas få ett förstapris, pallplats på SM eller den där euforiska känslan av att vi är ett team. Så, ingen hund är den optimala tävlingshunden. Men tillsammans kan vi bli ett kanon team. Optimal, perfekt och precis är tråkigt. Jag kämpar mot en känsla. Och nu får jag erkänna för mig själv att Ninja har all möjlighet i världen att bli den där superhunden. Vi kommer att befinna oss i den där euforin flera gånger om. Jag längtar.

Min första tävlingshund. Min lärare. Du har lärt mig otroligt mycket. Finaste Ninja. Du kan mer, du kan allt. Tack för att du låter mig misslyckas och tack för att du övertygar mig om att du är kanon, jag är kanon och vi är super. Dyraste skatten. Och.. Förlåt för att jag någonsin tvivlade.



/Tinan


4 kommentarer: