En fristad

När jag var yngre blev jag mobbad. Jag var liten, väldigt söt och sågs som en rätt stark liten flicka.. Därför var det ingen som la märke till att folk mobbade mig.. Folk såg det som att jag kunde stå upp för mig själv när folk försökte reta mig.. Men ska man som 7 åring konstant behöva stå upp för sig själv och kunna bortse från dumma och taskiga kommentarer? Eller finna sig i att folk håller fast en och kastar runt en som en vante? För att jag inte satte mig och grina? 

Jag var mobbad genom låg, mellan och högstadiet. I högstadiet sa jag inte emot längre, för att det var första gången som jag stod helt ensam. Satt ensam i klassrummet och allt de där.. Jag var tyst och sa inget. Men eftersom alla tog mig för den högljuda person jag alltid varit så förändrades inte bilden av mig som person. Jag kunde helt öppet bli utestängd. Och som sagt, bara för att jag ansågs vara en stark individ så var det ingen som stod bakom mig.. Mina förädlar visste inget och eftersom INGEN såg detta så kom det aldrig fram. Idag är jag fortfarande den "starka" person jag var då.. Men vadå stark? Eller stark? Är man stark när man käftar emot och inte börjar gråta.. Är man stark för att man inte säger något? Såhär 13 år senare önskar jag att jag hade börjat gråta eller att jag hade sagt något.. 

Man ska inte behöva börja gråta.
Man ska inte behöva.

Mobbing förstör människor. Mobbing får människor att sluta våga, sluta vilja och sluta tro. 

När jag var nio år blev jag en dubbelt så stark person för jag fann någon att skydda mig bakom, någon som förstod och alltid ställde upp - Min första hund. Bella en liten border terrier tik. Med henne kändes det som att the sky is the limit. Så många dagar jag har spenderat i skogen, ensam med henne. Vi behövde inga andra.. Kvalade till Doggy Agility Cup finalen 2001 efter att ha haft henne i ett år och jag oroade mig aldrig över vad andra skulle tro och tycka. Agilityplanen var mitt fria land där vi fick samarbeta på ett högre plan. 

Om ändå människor vore lika enkla som hundar. Jag blir så grymt ledsen, besviken och förbannad när jag ser och hör hur folk blir mobbade eller utanför.. Och för mig är det helt otroligt hur detta kan ske i hundvärlden.. Ursäkta, men vafan tränar vi hund för? Varför? Varför tränar du hund? Jag trodde det var för att vi finner charm och intresse i hundens alla möjligheter och sättet vi kommunicerar på. Är det inte för att träffas och umgås med härligt folk man har något gemensamt med? Är det inte för att utvecklas och för att finna nya vägar till sina mål? Är det inte för att för några timmar koppla bort allt annat och bara njuta av riktig kvalitétstid? 

Du vet säkert massa fler underbara anledningar till varför vi har och tränar våra hundar.. Och då förstår jag inte hur vi kan vända ryggen åt folk som vill samma sak? Hur vi kan lämna folk utanför bara för att vi känner för det.. Självklart behöver man inte upplysa världen varje gång man ska träna men jag vill att folk ska tänka på att det finns många där ute som blir vända ryggen och kanske inte vågar ta steget att bara komma på en träning.. Ingen ska behöva ta på sig ansvaret för alla dessa människor, men tänk efter.. Om du en gång kan bjuda med ett ekipage på en träning så kanske du har gett de ekipaget en jävligt stor tjänst. Det är samma sak som när man går på lågstadiet (this is the world we're living). Om DU känner att DU kan tänka dig att dela kunskap och träningstid med någon så gör de. Fråga, bjud med och visa att hundträning handlar om att våga och vilja. Att vara öppen och trevlig räcker otroligt långt.

Det jag vill säga med detta inlägg är just att för många är hundträningen en fristad, ett lugn och en tid för en själv (och sin hund). Om du vill vara en sur jävel som gillar att snacka skit och bara bryr dig om ditt eget och ingen annan så sätt dig på ett plan och åk till nått öde jävla ställe och stanna där. Hundvärlden är min fristad. Mitt lugn. Och min egentid. Rakt och ärligt så vet jag inte riktigt hur jag skulle klara mig eller vem jag skulle vara utan hundarna och hundträningen. Dom har räddat mig för många gånger. Förstör inte de här fina som vi har.. Var rädd om varann och var rädd om det magiska med hundsport. 

Låt inte mobbig och utanförskap bli en del av hundsporten.

Hade behövt en lång jävla skidtur med en galet snabb hund för att få ut mig lite ilska men istället får jag andas några djupa andetag och lova mig själv att tänka på detta lite extra framöver! 

Jag har ett otroligt spännande år framför mig och ska verkligen njuta av hundvärldens underbara bitar! OCH jag ska verkligen försöka ta mitt feta rosa leende och smitta ner så många jag bara kan!

  Självklart vill jag inte att mobbing ska förekomma någonstans alls.. Men det gör mig extra fundersam när vi förstör det vi gör bara för kul, det vi själva väljer att lägga tid och pengar på. 

Det som vi själva väljer att lägga energi på. 

Tänk på det. Det är frivilligt att delta.