Det är väldigt mycket KAKAN just nu och har varit sen hon kom. Ninja hamnar lite i bakgrunden. Många undrar.
Ninja och jag är varandras spegelbild. Verkligen. Nästan lite obehagligt ibland.. Så fort jag blir lite för stressad, irriterade eller ledsen, speglas de på Ninja. Går jag in i en deppigare period, blir Ninja en helt annan hund. Hon blir "deppig". Leker inte, viftar inte på svansen, ser ledsen ut.. Och detta stressar mig något enormt, och gör mig ledsen.. För jag kan inte lura den här hunden. Jag kan inte göra henne glad om jag inte är de själv. Innerst inne. Det gör mig så fruktansvärt frustrerad. Kakan är ALDRIG deppig, aldrig ledsen och tar jag fram ett föremål och säger att vi ska träna så är hon 100% oavsett mitt humör.
Samma sak i hundträningen. Så som jag ser det så har jag "förstört" en lydnadshund, Ninja. Vi kommer inte längre. Jag vet att tanken är patetisk, man kan inte tänka så, men jag har så svårt att se henne bete sig som hon gör och inte ta på mig skulden. När hon helt låser sig och inte förstår - Fast vi tränat momentet i tre år och hon KAN DE. Hon ser störd ut och trivs inte. Hon låser sig. Hemsk känsla. Ninja är ingen miljöstark hund och tål INGEN press eller kravställning, något som för MIG är omöjligt att komma ifrån när jag tävlar. Ninja tål NOLL. Och jag kan inte gå ut på en tävling helt oberörd och "bara köra, se vad som händer". Hon är dessutom känslig för nya miljöer, vilket bara blir värre i tävlingssituation. Vi matchar inte. Och inte helt i vardagen heller eftersom hon mår som jag mår. Innerst inne. Alltid. Och ibland är det nog att må dåligt själv, men att sen se ens hund bli likadan VARJE GÅNG och inte kunna göra nått åt de.. Hemskt. Hon reagerar enbart såhär på mig. Hon beter sig inte alls likadant när hon är hos andra. Och är ofta en helt annan hund utanför vår bubbla. Något som också känns jobbigt. Och de var såhär långt innan Kakan kom till oss..
Många nära har sagt just detta till mig i tre år men jag har vägrat tro på de och gjort allt jag kan för att bevisa att DE GÅR. Här står vi. Och stampar.
Detta leder rent träningsmässigt till att så fort Kakan visar dessa tendenser så bara lägger jag av. Jag vill INTE "förstöra" en hund till. Jag har lagt någon "bad spell" över fria följet tex och innan vi tagit tag i mitt jävla huvud är tanken att fokusera på annat. Drag, sök och spår när markerna tinat - Alltså mer självständigt arbete.. Agilityn får vänta lite tills hon mognat mer..
Känner mig förtvivlad. Kluven in so many ways. Tog jag mig vatten över huvudet? Eller är det bara en pissig mellanperiod tills gräset är grönt och solen varm? Ellet tills jag hittar ro i min egen kropp och allt runt om?
Dags att lägga om fokus. Det är mycket som händer just nu och det gör givetvis att jag blir betydligt mer känslosam.. Svårt att hålla känslorna innanför skinnet.. MEN är och har alltid varit en envis och målmedveten brud så hittar jag bara ett klart mål så gasar vi igen! Ingen ide att gasa innan man vet vart man ska..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar