Världens bästa

Enda sen födseln har jag haft en hundtokig mamma, som har tagit med mig ut i sökskogen och på lydnads och skyddsträningar och läger så länge jag kan minnas och så länge jag kunnat gå.. Och knappt de. Jag fick min första egna hund när jag var 9 år gammal och då var det agility som föll mig bäst i smaken. När jag sen intresserade mig för lydnad och bruk och sånt så skar de sig. Två starka viljor och två envisare än fan själv. De skar sig lite rent allmänt när jag blev tonåring. Jag tränade allt som mamma inte tränade. När man sen växer upp och inser att vi hade inte så HIMLA delade meningar ändå.. Mamma är ALLTID den första jag ringer om jag klurar på nått, är glad, förtvivlad, känner mig stolt, fundersam eller kluven. För hon är klok. Hon hjälper mig att andas och tänka när jag inte får grepp eller bara visar mig in på rätt väg. 

Allt detta gäller även utanför hunderiet.

Jag har varit med genom många av våra hundar vi haft genom åren, allihop tro de eller ej ;) Berit som hon har nu blev som min lillasyster, hur sjukt de än låter. Men vi hade någon form av hatkärlek till varann. Berit var SVINJOBBIG som valp och tyckte om alla utom mig. (Konstigt.) Pappa kom hem - Glad Berit. Mamma kom hem - JÄTTEGLAD Berit. Vilken människa som helt kom hem - Hej hej sa Berit. Jag kommer hem - Tittar ner för trappen. Vänder och går upp eller kollar inte ens ner. Man ba? Jävla hund alltså. Haha! Efter att ha levt med Berit under hennes uppväxt lovade jag även mig själv att ALDRIG skaffa en malle.. 

Såhär 7 år senare ungefär, så har jag fortfarande inte slutat att fascinerats. Berit är inte alls de monster som jag kanske framställer henne som, MEN hon är MYCKET hund i ALLA former. Och de jobb som mamma har lagt ner ser bara folk som VET vad hon har i kopplet. Nu pratar jag inte om tävling och träning. Hon är lugn och extremt trygg och cool, men let me tell you.. Hon var galen. Till exempel. Hon höll på att äta upp hela jävla fottbollsplanen + spelarna + bollen + hela hejarklacken när vi spelade match när Berit var 4 månader. Mamma fick stå 200m bort för att folk inte skulle tro att hon snott någon rabies-drabbad dvärgräv. Och fick hon nått i munnen tändes det en låga i ögonen på henne som har kunna bränna ner 7 Gävlebockar på 3 röda sekunder. Men idag ler vi när testledaren på L-test och MT försöker sätta sig i respekt eller KAMPA med Berit. Oh my god... Alltså.. No words needed, utom - GICK VÄLL LITE HALVERS. Nog har hon små djävulshorn den för hunden, men ett gott hjärta. 

Berit är kanske trotts allt och på grund av detta DEN absolut bästa tävlingshunden, träninghunden och hunden i allmänt jag skulle kunna tänka mig. En ENORM samarbetsvilja och arbetslust. Väldigt lättlärd och HÄRLIG att jobba med. Den perfekta hunden existerar inte men detta är nära nog. Vill man ha de bästa ska man fan få jobba lite också. That's it. Hands down för det ENORMA jobb mamma har gjort med denna fenomenala hund. 

När mamma tog hem Dexter, Berits son, så kände jag bara.. Oh no.. En HANE som dessutom hade lite "issues".. Tyckte jag Berit var galen när hon var liten så va ju detta 10 times worse + att han var 1 år gammal.. Att klara de en gång, fine, min två? Delux. Men inte ens det var hinder nog för stålmorsan. Drygt ett år tog det och sen flyttade Dexter till USA och blev godkänd polishund och går nu som Visningshund på utbildningar hos polisen! Något nog ingen hade vågat hoppas på då han kom och gick BANANAS så fort han såg en människa. Dexter tog en speciell plats i mitt hjärta och sen dess har jag och Berit också fått en helt annan relation till varann.. Vi saknar nog Dexter lika mycket båda två. Och hon är ju ganska go ändå.. Den där Berit..

Igår fick vi veta att Berit utöver SM-kval, en 5 plats på SM, deltagande på NM och Svenskt Brukschanpionat också kan titulera sig:

ÅRETS BELGARE 2014 - Skyddshundsgruppen! 

STORT grattis bästa mamma, du är den grymmaste jag känner! (Och okej, jag kanske kan tänka mig en malle då..)