Utifrån har jag nog alltid setts som ett litet superbarn. Duktig på allt jag tar mig för, driven, trevlig och social. Så var det kanske också. Men på grund av detta trodde/tyckte alla att jag skulle kunna stå upp för mig själv, för att jag ansågs stark. Sa vad jag tyckte och drev mina frågor och funderingar till svar. Blev dock mobbad under lågstadiet och mellanstadiet. Utfryst under högstadiet. Men eftersom jag "var så stark och kunde stå upp för mig själv" så fick jag alltid höra att "Det där löser ju du själv Tina, säg ifrån" Men var jag så stark? Intalade mig de och utåt var jag verkligen de. I tystnad sökte jag uppmärksamhet och bekräftelse. Hittade den hos fel typ av människor, som man ofta gör när man söker. Inledde mitt första förhållande när jag var 14, så i runda slängar 8 år har jag haft ett antal olika relationer med killar. I flera av dom har jag blivit illa behandlad. Fysiskt, psykiskt, sexuellt och socialt mer eller mindre. Under alla dessa har jag accepterat hur jag blivit behandlad. Konstigt va? Man accepterar att någon utnyttjar en, trycker ner än och trampar på en.. Så.. När man hittar en pårikitgt snäll kille, vilket jag såklart också träffat, så klarar man inte av att hantera just de. Det är nytt, ovant och annorlunda. Och fel. När du dessutom vant dig sen låg ålder att "du kan ta hand om dig själv och säga ifrån, du är stark" så ber man inte någon om hjälp. För man förväntas klara sig själv. Men ingen är så stark jämt. Logiskt.
Jag visste någonstans att det här var fel. Jag skämdes för de enormt. Så jag berättade inte för någon. Jag låste in mig. Vilket gjorde att jag låste ut vänner och familj. När jag var 16 år visste jag på allvar inte varför det var nödvändigt att jag ens fanns här. Varför lever jag? Borde jag? Ingen förstod sig på mig. Ingen. Och alla jag hade relation till behandlade mig som skräp. Kanske drogs jag till det jag kände igen. De enda som fick mig att gå framåt var mina fyrbenta. Låter så himla klyschigt men det var så.. Människans bästa vän, amen to that..
Självklart var mina betyg i skolan kassa, sov på lektioner, va uppkäftig och dryg. Slutade träna så min kropp fallerade. Från att träna 7-8ggr i veckan till 0 + stress. Dålig kombo. Bestämde mig för att fly. Flydde till Forshaga. Satte upp en mur och tog på en mask av den jag ville vara. Det gick hem till en början. Men. När min favorit-lärare skäller ut mig efter en fest som spårade ur med mig i täten, och berättar att jag inte kommer få bli fadder till någon av de nya ettorna som skulle börja, för att jag förmodligen var skolans sämsta föredöme slog de mig. Men.. Vem är jag? Vem vill jag egentligen vara? Jag vill vara en förebild. Inte skolans SÄMSTA föredöme.
Mina föräldrar visste ju inget om mitt liv och eftersom vår relation var sämre än sämst och jag visste att, för att kunna må riktigt bra var dom tvungen att veta. Det var inte deras fel att dom inte visste. Jag hade aldrig antytt eller visat något. Skrev ett långt brev och bad om att aldrig få tala om det som stod i de. Efter det har vår relation varit bättre än någonsin. Mina föräldrar är de viktigaste i mitt liv och även om dom gått skilda vägar från varann så kommet jag aldrig stänga grinden till min väg och mitt hem. Relationen till sina föräldrar är viktigare än vi tror.
Efter de så vände allt. Fina betyg, hundkurser, läger, privträning av ekipage, tävlingar, träningar, stöd åt flera yngre vänner i så väl träning och tävling som privat.. Fick året efter att ha blivit utsedd till sämst föredöme stipendium för GOTT föredöme. Grät. Jag hade lyckats. Nu visste dom vem jag var, och dom tyckte om MIG. Ett av mina stoltaste ögonblick. På studenten utökade jag och drog hem TRE av sex stipendium för Hundsport 08-11.
Flyttade ihop med Rikard efter studenten och levde min dröm. På pricken. Han förstod mig. Ångrar inget även om vi idag gått skilda vägar och inte har någon kontakt. Jag lärde mig massor och det var en grymt viktig och värdefull tid i mitt liv.
Startade eget företag under tiden som inte blev som jag tänkt. Gick mer eller mindre in i väggen, strax efter bröts vårt förhållande upp. Avslutade företaget. Min värld rasade för att jag hade inget eget liv. Visste inte vart jag ville, vad jag hade eller vem jag var. Bra såhär i efterhand eftersom vi förmodligen för eller senare hade kommit till det där stadiet. Jag log i mental koma i några månader efter de hemma i Sollefteå hos mamma. Självklart inte bokstavligt talat, men gjorde ingenting alls. Promenerade med hundarna , sov och grät. Kravlade mig upp sakta men säkert. Tackar gudarna för att mina fantastiska föräldrar alltid ställer upp.
Bodde i en stad jag hatade. En stad som påminde om en tid jag inte ville ha med att göra. Men jag hade inget val.. Jag var tvungen att hitta mig själv innan nästa äventyr. 7 månader senare var jag redo.
Jag VÅGADE chansa. Jag VILLE lyckas. Jag VISSTE att jag kunde. Det känns som karma.. Skickar ett mail, får svar efter 20 min, intervju 1 vecka senare, uppflyttad 1 månad senare. Och, jag älskar mitt jobb. Älskar staden, vännerna, kollegorna, stämningen, lugnet.. I'm home. Och jag vet vem jag är!
Livet är ingen dans på rosor. Vi kommer alltid att stöta på gupp. Jag litar fortfarande int på män, vågar inte gå ute på kvällarna själv, vågar inte gå hem eller till krogen ensam, vågar inte gå hem med killar, vågar inte träffa killar jag inte känner ensam, har lätt att "anta" att folk "förmodligen inte tycker om mig, jag har otroligt svårt att ta komplimanger, har dagar då jag inte ser mig själv värd mer än pappret du torkar dig med och vill ge upp allt. MEN, jag kommer aldrig ge upp! Deppa en timme, sen - RYCK UPP DIG, man får sura ibland. Min brist ligger i tillit men min styrka ligger i min öppenhet, mitt drivna ärliga sinne! Jag jobbar på mina brister varje dag. Och jag försöker ge mig själv goda förutsättningar! Jag vet att jag kan ta mig sitt jag vill trotts/på grund av det som hänt! Allt vi går igenom ger oss styrka - Det som inte dödar härdar - är ett ordspråk dom flesta känner till av en anledning. Man blir starkare varje dag, även om man kan undra varför världen rasar framför ens ögon och vad det ska vara bra för.. Jag kan idag stå upp och säga att IDAG är jag stark. Inte omänskligt, men stark nog att hantera mitt liv. Ibland själv, ibland tillsammans med någon. Och mina brister hindrar mig inte från att vara glad och lycklig! Mitt liv är fantastiskt!
Jag och Glenn på studentbalen 2011
Jag kan i ärlighetens namn att hundträningen ärmen av mina största drivkrafter. Det får mig att leva! Jag kommer aldrig att kunna leva utan detta. Hundträning är mitt sett att boosta mitt ego och ge mig energi! Varje framsteg är en vinst för mig och mitt team och det bevisar att man ALDRIG ska ge upp och att inget är omöjligt, bättre energibank finns ju inte? Hoppas att det snart landar en ny stjärna i vår lilla familj, ny energi känns välkommet när vi har rätt förutsättningar. WE ARE BACK INTE THE GAME, påväg mot rosa moln, genom pissregn, över branta berg, dansandes på rosor, dansandes på törnar, mot nya äventyr!
Ge aldrig upp, man är alltid stark nog. Och man kan vara stark nog tillsammans. Stå upp för den du är, man har fler personer bakom sig än man tror.
/ Tinan
Ett av de finaste inlägg jag har läst! kram på dig!
SvaraRaderaEva med Cajsa