29 maj - If a bird can sing with a broken wing.

När du är 23 år och plötsligt måste inse att anledningen till att du aldrig är helt lycklig, aldrig är helt lugn och aldrig helt trygg är pga av de som började för ungefär 8 år sedan. Och att de som hände VAR sexuella och psykiska övergrepp. Och att de du delvis förnekat hela ditt FUCKING liv för att det viktiga är att fortsätta vara den där "starka tjejen" HAR hänt, DIG. Och det var INTE ditt fel. 

Varför har jag blivit tvungen att lära mig att stänga av och göra avkall på allt som är JAG? Jag har alltid vetat vad som har hänt och att det var fel men jag har aldrig sett det som att någon annan än jag har varit "boven", after all. Kroppen och hjärnan är smart på ett så jävla dåligt sätt i vissa situationer.. Min kropp har lärt sig att i jobbiga situationer stänga av alla känslor och all vilja och bara existera. "Överleva". Detta gör också att saker som hänt bryts ner. Tillslut är det inte jobbigt alls att prata om för de är som att prata om någon annan. Det känns inte som det har hänt mig. Fast jag vet att det var jag. Och ur en annan aspekt, varför gnäller jag finns människor som har de tusen gånger värre än mig? Osv. Mindfuck delux. 

Att leva under denna konstanta terror år efter år.. Att aldrig känna sig helt lugn och trygg. Aldrig på riktigt kunna känna kärlek eller värme från en annan person utan att hjärnan fuckar upp.. Det är fan inte värt de, bara för att att upprätthålla "starka-tjejen-fasaden", tyvärr tog de typ 8 år för mig att förstå de. Det går inte att lösa såna här problem själv. Framförallt inte när man är 16 bast. Men det är tyvärr lika svårt när man är 23. 

Varför berättade jag aldrig?

Var rädda om varann för fan. Det här är ett fängelse som tar ifrån dig möjligheten att älska någon och framförallt älska dig själv.. Under den här tiden i mitt liv hade jag mycket problem med vänner och framförallt icke-vänner och hade de även tungt hemma pga av att jag var väldigt inlåst i mig själv. Jag har bli ut utsatt för kränkningar utifrån enda sen internet kom in i bilden och jag har aldrig haft en så kallad BRA självkänsla. I och med att jag knöt allt inom mig var jag extremt svår att ha att göra med. Lärde mig snabbt att välja ilska före gråt och tystnad före tal. Kroppens eget försvar. Blev svårt att ha att göra med för alla runt mig. Vände på en femma och var väldigt vass. Kall. 

Jag har aldrig förstått hur dåligt jag mår egentligen. Har levt med detta ALLTID känns de som.. Jag kan givetvis vara glad, skratta och allt de där. Absolut. Men någonstans gnager detta ändå konstant. Eller så är de grunden till att nått gnager. After all, at the end of the day.. Så gnager de. Den där känslan av att jag aldrig är nog bra. Aldrig räcker till. I mina egna ögon sett givetvis. 

Jag har som sagt alltid fått höra att jag är en STARK TJEJ. Och ja, de är jag också. Det kan alla ge sig fan på att jag är. Jag vill inte leva såhär. Jag vill också kunna vara LYCKLIG rakt igenom. Jag har kommit till en brytpunkt. Det här GÅR INTE längre. Jag vägrar. Fick i veckan en remis till ett speciellt psykologteam som specificerar sig på personer som blivit utsatt för sexuella övergrepp. Blev helt knäckt av tanken på att detta nu var officiell och att de har inte varit mitt fel... Aldrig. Kan ju låta helt sjukt när man hör de men för mig var det en både skön och obehaglig känsla.. Vem är jag egentligen? Bakom allt detta? Är jag en annan människa? Nä. Jag är samma person. Däremot kanske lite enklare att förstå, lite lättare att älska, lite lättare att ha och göra med.. Men det är små skit. Mina problem har jag dolt hela mitt liv och jag är jag och kommer alltid att vara. Den där starka, bestämda, glada, positiva och lite väl energiska blondinen som gör allt på en gång! "Den som bromsar förlorar" ni vet.. Men.. Jag hoppas att dra upp detta kommer göra att jag hittar mig själv lite och för hjälp med att jobba tillbaka mitt egenvärde och självrespekt och allt annat jag gjort avkall på så länge.. Både rent allmänt men framförallt i relationer.. 

Jag var inte ens 16 år när de började.. Hur skulle jag kunna vara stark nog? Och hur skulle jag ens veta? Och hur lätt är det när du "vet" att ingen kommer tro dig, ingen kommer förstå och vem fan berättar man för? Det är mer regel än undantag. Och.. Han säger ju att han tycker om mig.. Gör ens någon annan de? Är de värt de? Och.. Jag är ju en såkallad STARK TJEJ så de där löser jag nog själv. Let's try and change this.. 

Om ni någonsin hör nått, en antydan eller märker att någon beter sig annorlunda.. Snälla låt de inte passera. Fråga. Visa att du finns.. Såna här händelser är svårt att ens greppa om man blir eller har blivit utsatt, så de tar tid. Man förväntar sig inte att någon ska FÖRSTÅ. Hur ska någon kunna de? Det är inte de som är grejen. Grejen är att man behöver hjälp, tålamod och framförallt att känna att någon finns där vid ens sida. Det har jag haft.. Men situationen vart för svår och jag lätt bli, och lät bli och lät bli. Jag har sagt i många år att jag skulle vilja gå och prata med någon men även där har jag lyckats hålla de på en lagom distans.. Det här svårt alltså.. Men jag vet att jag iaf har haft större chans att berätta de och leva med det eftersom jag har haft fantastiska vänner och familj som stöttat mig i allt jag gör. Tjejkompisar som ALDRIG lämnat min sida. Tjejer som gått med mig hem för att jag inte vågar gå själv, alltid sett till att jag kommit hem ordentligt, tjejer och killar som varit rädda om mig som vän och person och funnits där och lyssnat. En familj som i vått och torrt alltid ställer upp gränslöst. ALLTID. ALLTID. ALLTID. Det har tagit tid att ta sig HIT men jag känner mig helt trygg i att börja den här resan som jag vet kommer vara både svår och jobbig på många sätt.. Alla är olika och jag tycker att det är trisst att de har tagit så lång tid men samtidigt så är de så här de är nu. Bollen rullar iaf.. 

Jag har känt ett behov av att få detta ur mig och inte bara för min egen skull för att jag är den typen av person utan också för personer som lever med detta själv. Finns ingen anledning att hålla tyst om detta. Det kan aldrig bli för sent och man har ingenting att förlora. Jag har många i min omgivning med liknande problematik och bara de är ju rent tragiskt. Men som sagt, ta hand om er! Vad än för stök ni lever med, it's not worth it. 

Jag vill..

Jag vill kunna vara ensam med en man utan att behöva tänka tanken att han skulle kunna göra mig illa. 

Jag vill kunna lita fullt ut på att personer vars kön är man.

Jag vill kunna känna mig nöjd med min kropp och hur jag ser ut. 

Jag vill kunna känna kärlek från en annan person och ta åt mig av fina ord som folk säger.

Jag vill kunna ge kärlek prestige och prestationslöst.

Jag vill må bra och vara lycklig rakt igenom.